söndag, 19 november, 2017

Att inte döma
DSCN0863

Att inte döma

juni 16, 2016 Publicerad av Kommentera

Fjärde söndagen efter trefaldighet

 

För si så där drygt tjugfem år sedan bodde vi på landet i en ganska stor gård med ladugård. Vi hade grisar, höns, kaniner och en katt. Det var idylliskt, näst intill perfekt läge invid en liten sjö. Någon gång i början på nittiotalet när fettisdagsbullarna börjad säljas, köpte jag hem några fluffiga semlor till eftermiddagskaffet. Frugan och jag drack vårt kaffe och åt dessa goda semlor. En del av grädden fastnade på min mustasch och min vana trogen slickade jag bara av dem med min långa tunga. Men när klockan började närma sig fem på eftermiddagen tyckte jag att det började lukta, (ursäkta uttrycket) kattpiss i huset. Jag gick omkring och luktade överallt, jag till och med drog fram pianot och luktade där. Överallt luktade det som om katten hade gjort sina behov i huset. Jag blev mer och mer uppretad på katten och tänkte mycket mörka tankar om detta djur. Den katten kommer inte att vara långlivad om den gör sina behov i huset. Men jag hittade inga spår av katturin än hur mycket jag sökte. Senare på kvällen satte jag mig ner i TV soffan med frugan och jag la armen om henne för att ge henne en liten puss. Men då stötte hon till mig med båda händerna och utropade. ”Men fy vad du luktar illa”! Efter närmare undersökning visade det sig att det var min mustasch som luktade kattpiss. Det var grädden från semlan som hade fastnat i mitt manliga attribut. Det var mig det var fel på inte katten. Det var jag som luktade illa.

I helgens texter möter vi en hop av fromma män som ställer en kvinna till svars för ett äktenskapsbrott. Enligt judisk lag var straffet döden genom stening. Nu ville dessa fromma män veta vad Jesus tänkte i denna fråga. Men Jesus böjde sig ner och skrev i sanden med sitt finger. Han svarade dem med orden, ”Den som är fri från synd skall kasta den första stenen.” Alla släppte de sina stenar och gick därifrån.

Tänk så lätt det är att döma. Jag hade dömt katten till döden för ett brott som hon inte hade gjort. Dessa fromma, de ville att Jesus skulle döma äktenskapsbryterskan, men de fick ett svar från Jesus som de inte kunde hantera. De visste att de alla var syndare. Ingen av dem kunde slänga den första stenen.

Kvinnan fick höra från Jesus, ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.”

Du som känner dig dömd av andra, du som känner skammen och skulden av det som du gått igenom. Tänk vilken underbar nådig Gud vi har. Vi behöver inte gömma undan det som gått galet i våra liv utan vi kan komma till honom med vår skuld och skam och överlämna allt som brustit och gått sönder. Allt det som har gjort så ont att vi inte vågat dra fram det i ljuset. I våra sinnesro mässor sjunger vi i samband med syndabekännelse och förlåtelseorden.

”Börja om än en gång i mitt liv. Börja om än en gång i mitt liv. Jag vill formas av dig av ditt heliga bud. Gör mitt liv till ett redskap för dig”

Om du är den som dömer eller känner dig dömd, Jesus han vill börja om än en gång i ditt liv. Den kristna trons djupaste hemlighet är NÅD.

Allt gott

Gösta Degerman