måndag, 20 november, 2017

Den Helige Ande
eufori

Den Helige Ande

maj 26, 2015 Publicerad av Kommentera

Pingstdagen

 

Vi är ett tiotal personer här i Piteå, som varje lördagsmorgon, träffas i stadshuset för en gemensam bön för vår kommun. Vi ber för vården, polisen, de olika kommunala verksamheterna, skolan osv. Det har vi gjort sedan början av 2000 talet. Med hjälp av dåvarande kommunalrådet Annie Persson fick vi förtroendet att använda stadshuset som en böneplats. Nu har Piteå Kristna Råd drivit detta bönearbete i snart femton år. Från början var vi många, vi nästan inte rymdes i det ovala rummet, men allt efter åren har gått, har skaran av bedjare glesnat. Det finns flera orsaker till att den bedjande skaran minskar, men det behöver vi inte uppehålla oss i den här krönikan.

Just nu pågår det en intensiv böneperiod på tio dagar, där Piteå Kristna Råd inbjuder till samlingar i kyrkor och bönhus. Tanken är att liksom de första lärjungarna samlades till endräktig bön efter Jesu himmelsfärd, samlas vi till bön, för att vänta på att den Helige Ande ska utföra sitt verk i Piteå, runt om i Norrbotten och i vårt kära fosterland. Allt avslutas med möten och manifestationer ute vid Storstrands kursgård och även med ett torgmöte på lördagen.

En av texterna som alltid läses denna helg, är från Apostlagärningarna 2:1-11. Den börjar: ”När pingstdagen kom var alla församlade.” Lärjungarna hade varit tillsammans i gemensam bön i tio dagar när plötsligt marken börjar skaka och tungor som av eld kom över dem. De började predika på alla möjliga språk, alla som var tillresta ifrån när och fjärran, inför pingstfirandet i Jerusalem, förstod vad de sade.

När jag kom till tro vid 20 årsåldern visste jag ingenting om vem den Helige Ande var. Men efter ett enkelt möte inbjöds vi som ville lära känna den Helige Ande att ta emot honom i en enkel överlåtelse bön där vi stod i en ring och höll varandras händer. För mig som var ny i dessa sammanhang var det jättespännande. Just då hände det ingenting, tyckte jag, men då jag körde hem, då mötte Gud mig i bilen. Färgerna, lukterna, träden, blommorna, människorna, allt sammansmältes i en euforisk känslobomb. Helt plötsligt förstod jag texter i bibeln, predikningarna var inte längre oförståeliga, de gamla Rosenius skrifterna öppnades för mig. Jag förstod, jag visste att jag visste att jag visste, för att citera en känd frikyrkoförkunnare. Hur förklarar man något som är oförklarligt? Det är en utmaning för mig vid varje predikan, i själavården och vid varje möte med en människa. Det är en utmaning att skriva dessa texter. Hur gör jag orden begripliga? Jag tror att den enda som kan göra detta begripligt är han själv som är ordet. Jesus Kristus och hans Ande.

En skön helg önskar jag dig

Gösta Degerman