måndag, 20 november, 2017

Dopet
dopet

Dopet

juni 5, 2015 Publicerad av Kommentera

Första söndagen efter trefaldighet

VÅRT DOP

Jag och min hustru Anita har genom mitt arbete i EFS flyttat ganska många gånger. Vid ett av dessa flyttillfällen hörde jag Anita ropa, från ett angränsade rum. ”Gösta kom ska du få se!” Hon stod med huvudet i en av flyttkartongerna och plockade fram ett gulnat papper. ”Titta det här är mitt dopbevis!” Hela hennes ansikte lyste av igenkännandets glädje. Dopbeviset hade legat undanstoppat i en låda, men nu vid flytten, hittade hon igen det.

Nu, medan jag skriver denna andakt, hör jag att det plingar till i min telefon och jag ser att jag fått ytterligare ett dop denna sommar. Jag älskar att få vara doppräst, det är något heligt, och väldigt vackert, att få hålla det nyfödda barnet i sin famn och överlåta barnet till honom som har skapat denna underbara varelse. I dopritualen säger jag: ”Barnen är vår oro och vår glädje”. Visst är det väl så att vi oroas över hur barnens framtid ska se ut, samtidigt som vi gläds över dessa ögonstenar.

1978 lämnade vi Umeå, för en flytt till Uppsala, där jag påbörjade mina teologiska studier och frugan fick anställning vid Akademiska Sjukhuset. Våra två äldsta flickor, tre och fem år gamla, hade lärt sig att cykla hemma i Umeå, jag hade införskaffat orange vimplar som var fastklistrade på en stång. Dessa vimplar skruvade jag fast på deras cyklar. Flickorna fick stränga order om att bara cykla inne på gården, och i den angränsade parken. Där fanns många, fina gång och cykelvägar runt hyreshuset som vi bodde i. Vi var noga med att alltid vara ute med dem när de cyklade. Men vid ett oövervakat tillfälle smet de i väg ut på trottoaren. Både jag och frugan blev jätteförskräckta när vi inte såg dem någonstans. Vi sprang ut på gatan, och visst, vi såg de små orange vimplarna borta vid affären, längre ner på gatan. Vi sprang och ropade, viftade och hojtade, att de skulle stanna. När vi fått tag på de små smitarna fick de höra mor och far under tårar tillrättavisa dem över deras tilltag. ”Men vi tänkte bara, det bar bidde så”, var deras förklaring.

I dopet har Gud satt sin stämpel på oss alla, en stämpel som aldrig går ur. Han har märkt oss ungefär som vimplarna på barnens cyklar. Du och jag har fått ett märke på vår panna, vid vårt dop. Gud är utom sig av oro över alla sina bortsprungna barn, han är som en orolig förälder som springer efter sitt barn. Han vill oss bara gott, hans stora längtan är att se oss alla i sin Faderliga famn.

Han vill att vi ska glädjas över vårt dop. Liksom Anita glädjestrålande viftade med det gulnande dopbeviset, vill Gud att vi ska leva, glädjas och fröjdas över att vi är döpta i Faderns, Sonens och i den Helige Andes namn. Han har sagt sitt, ”Du är min”, över dig i ditt dop.

En skön helg önskar jag dig

Gösta Degrman