måndag, 20 november, 2017

Jesus är vårt hopp

Jesus är vårt hopp

februari 1, 2017 Publicerad av Kommentera

4 söndagen efter trettondagen.   

I förra veckan blåste det enormt här nere vid kusten och vattenståndet ökade med ca en meter. Kommunens bryggor har varit farligt nära att krossas av den stigande havsisen. Om det har varit blåsigt här nere vid kusten är det inget mot vad fjällvärlden fick se. Där var det ibland orkanstyrkor i vindbyarna. Jag hörde att folk hade svårt att gå upprätta i den starka vinden. Utanför mitt arbetsrumsfönster såg jag hur hamburgarrestaurangens flaggstänger böjde sig illavarslande i den tilltagande vinden, och hur personalen skyndade sig att hala flaggorna för att hinna rädda några av dem. Jag gissar att när jag kommer till stugan till våren kommer jag att få hämta bryggdelar långt ute i skogen, på grund av det höga vattenståndet och den hårda blåsten. Jag får väl anledning att återkomma i den saken längre fram i vår.

Nya vindar blåser också runt om i vår värld när nu Donald Trump har svurit eden som USA:s 45 president. Proteststormarna har avlöst varandra inte bara i USA utan runt om i vår värld. Medierna talar om en ny världsordning har inträtt när Trump tar plats i Vita huset. Många Amerikaner upplevde att hoppet om ett mer solidariskt samhälle försvann med Obama. Medan andra har satt sitt hopp till att Trump ska föra USA in i en ny storhetstid. Det ska bli intressant att följa hur USA som är världsledande inom så många områden kommer att förändras under hans mandatperiod.

I några av helgens texter möter vi lärjungarna som är ute på Genesarets sjö medan stormbyarna kastar sig mot deras båt. I den ena texten hittar vi Jesus sovande i båten mitt i stormen och i den andra texten kommer Jesus gående till dem över det brusande vattnet. Vid det ena tillfället satte lärjungarna sitt hopp till att Jesus skulle stilla stormen vid det andra var det Petrus som hade klivit av båten för att möta Jesus på vågorna. Där ropade Petrus när han var på väg att sjunka ner i havsdjupet. Herre hjälp mig. Hans enda hopp var Jesus.
Herre hjälp mig, det ropet har ljudit i 2000 år. Miljoner och åter miljoner människor har ropat dessa ord genom åren. Många har fått uppleva som lärjungarna, eller som Petrus hur Jesus räckt ut sin hand och hjälpen kom. Men många har också upplevt hur hjälpen uteblivit när man ropat för att senare i livet upptäcka att han fanns där ändå bakom alla skuggorna. Allt hopp är inte ute även om det ibland kan se ut som om Gud inte alls ville höra våra rop.

Prövningarna som vi möter föder något gott med sig, det ger oss livsvisdom och hjälper oss att se vår medmänniska på ett mer nyanserat och ödmjukt sätt. Vi talar inte så gärna om lidandet i efterföljelsen av Jesus i denna del av världen, medan det är något absolut verkligt i de flesta länder där den kristna tron går framåt. Jag har sagt det förr, att aldrig har vi haft så många martyrer i den kristna kyrkan som i dag.
Där den kristna tron går framåt, där blåser också en stark vind av motstånd, ja ibland är det som kraftiga orkanvindar som de kristna får stå i. Där gäller det att hålla sig fast i korset som är den kristnes hopp och glädje, det som Paulus säger, ”korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft till frälsning”.

Många Amerikaner förlorade sitt hopp när Obama gjorde sorti, men andra vädrade framtidstro när Trump tågade in i Vita huset.

Den kristna kyrkan i västvärlden, har många gånger vänt sin kappa efter vinden och följt med i vindens riktning. Den har inte alltid vågat stå upp för det som fäderna höll för heligt. Men genom allt, har ropet från djupet av kyrkan alltid varit, ”Herre hjälp mig”. Än hur de teologiska vindarna har blåst, har den kristna kyrkan alltid haft sitt hopp till Jesus, och dess rop hörs även 2017.

Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig.

En skön helg önskar jag dig.

Gösta Degerman.