måndag, 20 november, 2017

Påskens vittnen
Spar

Påskens vittnen

april 10, 2015 Publicerad av Kommentera

Andra söndagen i påsktid.

 

Under livet som vi lever här lämnar vi spår efter oss. Vad är det för spår vi gör? Hur uppfattas vi av våra ”medresenärer”? När jag ser på mig själv vet jag inte riktigt vad det är för spår som jag lämnar efter mig, eller också är det så, att jag inte riktigt vågar tänka tanken fullt ut.

Jesus talar om sig själv som ”vägen”. Han har alltså trampat upp en väg en stig, det finns fotspår att följa. Han kallar oss alla att gå hans väg, kärlekens väg, omtänksamhetens väg, vänlighetens väg, glädjens väg, tålamodets väg, godhetens väg, trofasthetens väg den väg som vi kallar trons väg, ja att bli påskens vittnen.

Vad skulle det bli för spår, för märken, som vi lämnade efter oss, om vi fullt ut blev påskens vittnen? Då skulle den ensamme inte behöva känna sig ensam, eftersom det fanns någon där som var honom nära. Då skulle den gråtande, inte behöva sörja ensam, eftersom det fanns någon där som delade sorgen med honom. Då skulle inte någon behöva ligga vaken i ångest, utan då fanns det alltid något öra, som var villig till att lyssna, och dela ångesten och kampen. Då skulle ingen behöva känna sig värdelös, och dum, för då fanns det alltid någon som i stor omsorg, hjälpte, stöttade och tröstade. Då skulle någon medresenär viska i dennes öra som förtvivlat ber om förlåtelsen, ”Jesus Guds Sons blod renar från all synd”.

I helgens texter möter vi lärjungarna som inte riktigt vet vad de ska göra. De har mött Jesus en gång efter hans död, de har sett såren och hört honom tala. Men väntan och ovissheten driver dem tillbaka, till det gamla vanliga. De börjar om med att fiska, men den natten fick de ingenting. Jag kan tänka mig att samtalen ombord på båten, under de mörka timmarna, rörde det som de varit med om. Hur Jesus dödats och sedan blivit levande igen. Men kanske de också funderade på Jesus orden till dem, att de skulle bli människofiskare. Mitt i deras ångest, förtvivlan och oro inför framtiden återgår de alltså till det gamla och invanda. Men då står det så vackert i texten:”När morgon kom stod Jesus på stranden.”

Jesus hade stått där hela tiden, mitt i deras natt, mitt i deras mörka tankar, så fanns Jesus där. Han var inte långt borta, han hade ordnat med mat och en liten lägereld till de frusna, hungriga lärjungarna. Detta får bli min uppmuntran till dig, inför helgen, att Jesus inte är långt borta från dig, han är närmare än du tror. Mitt i din kamp, mitt i din natt, så ber jag att du ska få se att när morgonen kommer, då står Jesus där.

 

En skön helg önskar jag dig

Gösta Degerman