lördag, 16 december, 2017

Vårt dop
dopet

Vårt dop

juni 15, 2017 Publicerad av Kommentera

Första söndagen efter trefaldighen

I den här tiden, med alla elektroniska leksaker och spel, kan det vara på sin plats att jag som en gammal man få ge er en glimnt om hur vi kunde leka under femtiotalet. Mina två äldre bröder, Lars Gunnar och Nils Olov var de som ivrade för att syskonen skulle leka kyrka. De bytte av varandra att agera präst eller kantor. Sekretärens stora lucka fälldes ner för att bli en kyrkorgel och prästen för dagen hade lindat in sig i en svart filt. Där i kammaren intill köket firades det Gudstjänst med alla småsyskonen.

Ingen av dessa två blev präster men båda läste in ingenjörs examen efter fyllda trettio. De blev båda politiskt engagerade och var hängivna tanken om ett mer gämnställt och socialistiskt Sverige. Möjligen påverkades de av att deras uppväxt var i ett fattigt arbetarhem, tillsammans med tolv syskon.

Men två av små syskonen blev präster, undertecknad och min ett år äldre bror Tomas.
Vi två var ofta i luven på varandra och ville mäta våra krafter i olika brottningsmatcher.

Jag minns en vår, när vi var i tonåren, att vi började bråka med varandra, om något som jag inte minns nu, men jag minns koskiten. Mamma hade lagt ut koskit i blomsterrabatterna och vi använde dessa komockor till vapen. Vi gned in varandra i denna koskit, grät, svor och kämpade mot varandra. Mamma ropade till oss att sluta medan pappa sa: ”Lätt dem hall på till dess de val vänner”. Mycket riktigt när vi kämpat en timme eller så blev vi tvungna att sätta oss i gräset och bara skratta åt varandra. Vi såg helt bedrövliga ut med koskit i håret i öronen, näsan, ja över hela kroppen.

Till helgen kommer vi i våra kyrkor att tala om vårt dop. Dopet har varit en stridsfråga i kristenheten i många år. Det har varit verbala slagsmål mellan samfunden och vi har, (ursäkta utrycket), i egentlig mening, kastat skit på varandra i denna fråga.

Jag har inget mandat från någon församling att säga detta, men jag vill å kristenhetens vägnar be dig om förlåtelse om vi har skymt Jesus för dig genom vår oenighet.

Jag upplever att vi nu 2017, kan samtala om olika teologiska olikheter på ett mer kärleksfullt och nyanserat sätt än bara för tio år sedan.

Dopet är ett dop till Kristus, vi döper i Faderns, Sonens och i den Helige Andes namn. Eftersom jag är en Luthersk präst döper jag barn. För mig är det en stor upplevelse att få ta det lilla barnet i min famn, lägga händerna på dess huvud, och känna det lilla hjärtats pulslag igenom den tunna huden som omger barnets ännu inte hopväxta fontanell. Jag känner pulsslagen av liv, och jag får som representant från livets Herre själv, döpa barnet in i Guds famn.

Jag minns inte om syskonen, i kammaren, lekte barndop, men begravning hade vi nu och då ute i trädgården av någon död råtta eller fågel.

Min önskan är att vi i församlingarna kunde begrava våra stridigheter i förlåtelsens mylla, vilket jag med glädje kan konstatera, att det händer både här och där, att vi kan se på varandra som bröder och systrar i Herren. Trots olikheter, åsikter, betraktelsesätt och övertygelse så ser jag att det händer något i folkdjupen.

Mina två äldre bröder som ville leka kyrka, de blev socialister, vi två yngsta som ständigt var i luven på varandra vi blev präster. Märkligt kan tyckas, men jag tänker att det är hög tid att Guds församling slutar att leka kyrka, och i stället ta Jesu ord på allvar att: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns Sonens och i den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Hur gick det för de unga stridstupparna? Jo de är de allra bästa vänner och båda predikar allt de kan om Jesus Kristus som världens frälsare.

En skön helg önskar jag dig.

Gösta Degerman